Petter Ersson,”Spel-Kula”, kallades även ”Spel-Petter”, f 1800 Älvhyttan, (Elfhyttan) d 1878. Torpare, fattighjon och mästare på fiol. Bodde i Rödkärrstorpet. Puckelryggig, med ovanligt långa armar och vanligen klädd i skörtrock och en gammal ruggig storm, var han en för sin tid ovanligt skicklig fiolspelman och mycket anlitad vid danser och kalas.

”Spelkula” hade en son Erik f 1836, som spelade klarinett och gick under namnet ”Kul-Erker.” När det blev känt att de här två, far och son, skulle svara för musiken på drev- eller midsommardanserna, kom det folk från alla håll. ”Spel-Kula” och sonen brukade även spela på på traktens bröllop. Men när det gällde de ”finare” bröllopen hos bergsmännen dög inte ”Spel-Kula”. Hans fattigdom och oansenliga yttre var honom till hinders. De besuttna bergsmännen och med dem likställda ville om möjligt ha en spelman av sitt eget stånd. Man tog mer hänsyn till spelmannens yttre, hans utseende, klädsel och ekonomiska ställning, än till konstnärskapet. Där rikliga spelmanspengar vankades fick fattiglappen ”Spel-Kula” sällan vara med.

Det sades att ”Spel-Kula” hade lärt sig att spela av näcken vid Ängamossabäcken i Kilsbergen. När han tog till fiolen och kommit riktigt i farten, syntes han falla i extas och spelade så att intet levande kunde hålla sig stilla. Ibland, för att roa folk, spelade han med fiolen bakom ryggen eller med ullvantar på händerna. Han hade inget ordnat arbete, levde i yttersta armod och dog på fattighuset.

”Spel-Kula” var gift två ggr. Första gången 1823 med Maria Rohlander. De fick sju barn. Maria dog 1849. Andra äktenskapet skedde 1856 med änkan Brita Jacobsdotter. ”Spel-Kula” blev änkling för andra ggn 1862. Därefter hade han hjälp av en hushållerska Sabina Skog, även kallad ”Brulla”. När ”Spel-Kula” var ute och gick med ”Brulla” fick hon gå på behörigt avstånd bakom ”Spel-Kula”.

”Spel-Kula” såg nog litet ynklig ut i jämförelse med sina storväxta svågrar av Sohlanders släkt. En gång blev han arg på en av sina svågrar och ställde sig då framför svågern med fiolen i vänster hand och med höger hand slog han häftigt med stråken och sa: ”Ja ska piske dej som en katt!” Då reste sig svågern i sin fulla längd och svarade med sin djupa basröst: ”Gud dej nådigt bevare!” Då blev det så tyst, så tyst. Allt som kunde sägas, var sagt. (Efter Martin Lindblad, präst f 1910 i Järnboås och släkt med ”Spel-Kulas” andra hustru Brita Jacobsdotter som var hans mormors moster.)

Vid ett tillfälle när ”Spel-Kula” framträdde på en fest i Karlskoga blev han rasande på en gubbe i publiken. När han blivit tillräckligt uppretad ”ordnade/trollade” han så att alla knappar sprätte i väg ur gubbens rock.

Det påstods att ”Spel-Kula  skulle vara far till ”Glysen” f 1847, samt till Karl Persson,  ”Spel-Kalle”, f 1828. ”Spel-Kalle” var en duktig spelman som bodde i närheten av Bocksboda. Han lär ha blivit troende och sedan slutat att spela. Närmaste granne var klarinettspelmannen Jan Karlsson född 1815, Hyttebacken.

Av Rödkärrstorpet, där ”Spel-Kula” bodde, finns knappt några synliga rester kvar. Inte långt ifrån en bäck i storskogen ovanför Rödkärret i Älvhyttan där torpet en gång i tiden låg, finns en skylt med texten: Rödkärrtorpet lades ned 1878. Den siste brukaren var Petter Ersson.

Omdömen och uttalanden av samtida:

”Han var en mästare utan like på sin fiol. När han tog till fiolen och kommit riktigt i farten, syntes han komma i extas och spelade så att intet levande kunde vara stilla.”

”Än spelade han så att en rördes till tårar, det fanns ingen möjlighet att bärga sej om man ville det aldrig så gärna. Än spelade han så att det ryckte och spratt i varja led. Klämde han till med ´Skams´ polska, så kunde ingen – varken gammal eller ung – hålla sej stilla. Och inte nog med det utan efter några omgångar dansade både bord, stolar och annat löst.”

”När han kom riktigt i tagen så grät han och spelade. Och det fortsatte han med tills någon tvingade honom att sluta. Själv förmådde han det inte, sa han.”

”Han hade lärt av näcken, se det är den som han hade att tacka för sin enastående skicklighet. Det sades att att han lärt sej att spela av näcken i Ängamossabäcken  Kilsbergen.”

Petter kunde även trolla sade man! När dansgillena drog ut på natten kunde han sitta och sova men spela lika bra ändå. En del tydde det så att han spelade av vana medan andra menade att ”han hade den som hjälpte sej, en osynlig hand fattade stråken, när han somnat”.

På ett dansgille frågade någon Petter hur han kunde hålla stråken i gång, även när han råkade slumra in – det hände honom särskilt på äldre dagar, han var ju inte mer än människa. Utan att svara tog Petter och kastade ifrån sig fiolen på golvet, och – den spelade ändå. Han kunde även hänga fiolen på väggen med samma resultat, sades det.

Fil dr Vilhelm Gödel, född i Västgöthyttan, skriver om ”Spel-Kula”: ”Jag hörde honom ett par gånger, och ehuru jag som pojke ej förstod att bedöma hans spel, kände jag alltför väl, hur medryckande hela hans framställning var.”

Om ”Spel-Kula” sades det bl a: ”… om det förunnats honom att komma ut i världen skulle han ha blivit lika berömd och känd som Ole Bull, norrmannen. Frågan är om ens Ole Bull var förmer? Vad Bull kunde det kunde också ”Spel-Kula”.

Fiolvirtuosen Ole Bull blev redan under sin livstid en levande legend. Få människor hade  möjlighet att lyssna till hans framträdanden men ändå spreds ryktet om hans fantastiska fiolspel. Det fanns inte en krog i Norge, och troligen inte i Sverige heller där man inte kände till hans namn.

Utsagorna om ”Spel-Kula” visar att man på den tiden gärna jämförde skickliga spelmän med Ole Bull. Att spelmännen hade hört talas om, och blivit inspirerade av den norske virtuosen, kan man förstå av bl a ”Ole Bulls polska”, en låt ifrån Närke som finns med i del 2 av ”Folkmusik från Norabygden.”

En av ”Spel-Kulas” elever Israel Israelsson i Älvhyttan berättar att då han spelade tillsammans med sin läromästare, brukade denne med en hostning göra sin lärjunge uppmärksam på de fel som han gjorde. Då han vid ett tillfälle blev tillfrågad hur det gick, svarade han: ”det går för eländigt! Han, ´Spel-Kula´, hostar i ett”.

När väckelserörelserna spred sig över landet under 1800-talet kom spelmännen att sitta trångt. Man fastslog kategoriskt att fiolspelet var en dödssynd. Även om en del av de omvända spelmännen propagerade mot fiolspelet, var det andra spelmän som tog avstånd från dessa tankar. En spelman lär ha yttrat: ”inte är det någon synd att spela, bara en spelar rent”.

Man kan ändå inte säga att det var väckelsen som tog död på den gamla folkmusiken, den påskyndade endast en utveckling som senare skulle komma, inte minst genom  handklaver och dragharmonikor, inköpta per postorder.

Här i bygden var det ”Spel-Kula” från Älvhyttan som öppet trotsade väckelserörelsens predikanter. Ibland ställde han sig utanför möteslokalerna och spelade låtar, under det att han gapskrattade.

Det var ytterst få människor som rörde sig över sockengränserna, men man kan förmoda att de mest berömda spelmännen blev budade till spelningar vid bröllop, drevöl och storkalas långt hemifrån. På så sätt fick de möjlighet att träffa andra spelmän och lära varandras låtar.

Den folkliga musiken spreds från socken till socken och över landskapsgränserna. En berömde fiol- och klarinettspelman var ”Spel-Petter”, (Petter Persson från Edsberg). Han påstod att han lärt sig ett par gamla polskor av ”Spel-Kula” i Älvhyttan, vilket bekräftar att han varit elev till ”Spel-Kula”, eller åtminstone vid något tillfälle borde ha träffat och spelat tillsammans med honom. Även Johan Andersson från Nalavi by i Kräcklinge som var elev till ”Spel-Petter” hade några polskor efter ”Spel-Kula”.

Det finns även berättelser om att ”Spel-Kula” ska ha vandrat ha vandrat i trakterna  kring Tiveden. ”Spel-Petter” har berättat att: ”hans viol´ till slut var så sliten och lappad att den knappt hängde ihop, men ljudet var det inget fel på.”

”Spel-Kula” är den äldsta kända, och förmodligen den förnämsta och mest ryktbara av alla de spelmän som varit verksamma i Norabygden, trots att han levde i yttersta armod och dog på fattighuset.

Gustaf Wallin har uttryckt sig om ”Spel-Kula på följande sätt: ”När minnet av de ´välbärgade´ bergsmännen i Elfhyttan förbleknat, lever minnet av ´fattighjonet´ Petter Ersson och hans fiol.”