Anders Nilsson, (Anders Nilse) fiolspelman. Arrenderade torpet Karthällö mellan åren 1830 -1863. Han lär ha varit en trevlig karl som kunde hantera fiolen som ingen annan. Så snart det var fest i trakten skulle han vara med och spela. Han kunde polskor och valser, som det var en fröjd att svänga om efter.

Anders Nilssons äventyr med vargarna berättat av släktingen Reinhold Andersson född 1917.
”En kall vinternatt på 1830-40-talet var Anders, bosatt på torpet Karthälleö långt inne i Kilsbergen, på hemväg efter en spelning i Dalkarlsberg. När han kom fram till Mogruvan blev han till sin förskräckelse upphunnen av en gläfsande vargflock. Anders fruktade för sitt liv, och för att bli av med bestarna tog han fram sin fiol, och började att spela de hemskaste läten i akt och mening att skrämma dem. Till att börja med gick allt bra, men så brast strängarna en efter en. Men han gav inte upp, utan fortsatte att väsnas: genom skrika, och att knacka på fiolen. Helskinnad, sånär som på en förfrusen hand, anlände han till torpet. Senare uppbådades folk som ringade in och avlivade vargarna.”